När man pratar om berikning för hund idag är det väldigt lätt att hamna i mat. Slickmattor, slow feeders, jordnötssmör, yoghurt och fyllbara leksaker har nästan blivit synonymt med ordet berikning. Ja, nu har vi 52 produkter i kategorin vad man kan fylal dem med. Det säger väl alt om mitt intresse. Jag gillar allt det där och använder det själv, men ju mer jag tänker på berikning desto mer tycker jag att vi missar det allra roligaste när vi gör begreppet så smalt. För mig handlar berikning minst lika mycket om att ge hunden olika möjligheter och sedan faktiskt vara lite nyfiken på vad den väljer att göra med dem.
Jag har ett väldigt bra exempel hemma eftersom Halo och Leo är så olika. Halo är staffe och Leo är border collie/australian kelpie. De lever i samma hem, kan få tillgång till exakt samma saker och ändå göra helt olika val. Det är något av det roligaste jag vet att observera.
Jag kan lägga fram något mjukt, något hårt, en leksak av gummi, en slitstark nylonleksak, något med päls och kanske någonting fyllt med mat. Sedan försöker jag ibland låta bli att bestämma vad de ska göra och istället se vad som händer.
Halo forsar fram och gör snabba beslut. Leo är mer avvaktande och funderar, undersöker, luktar, innan han slutligen gör sitt val.
För hunden är det ju inte bara sex olika "leksaker" som ligger på golvet. Det är sex helt olika upplevelser. Gummi ger efter och fjädrar tillbaka när hunden biter. Nylon ger ett helt annat motstånd och kan bearbetas länge med tänderna. Fleece går att greppa, dra, bära och ruska.
En snuffelmatta erbjuder mängder av små gömställen där nosen får arbeta, medan en slickmatta ger en helt annan, ofta lugnare aktivitet. Päls luktar och känns annorlunda än någonting som kommer ur en fabrik, och ett naturtugg ger ytterligare en kombination av doft, smak, struktur och motstånd.
Det är egentligen där jag tycker att berikning börjar bli riktigt spännande. Inte när vi hittar den mest avancerade produkten, utan när vi börjar upptäcka vad just vår egen hund tycker om.
Halos favorit kostar faktiskt ingenting
Det här blir nästan komiskt hemma hos oss eftersom jag driver hundbutik och har fler hundprylar omkring mig än vad som förmodligen är rimligt. Trots det är en av Halos absoluta favoritaktiviteter något jag inte säljer alls: kartongerna som leveranserna till Staffeshoppen kommer i.
Halo älskar att få använda munnen. Han älskar att slita, dra, hålla fast och faktiskt få förstöra någonting. När en leverans kommer är kartongen hans. Han får öppna kartongen, dra bort tapen, bita ett hål in i den. Detta tar tid. Han älskar varje sekund kan jag lova. Sedan tömmer jag därför kartongen på produkterna och sedan får han tillbaka den. Jag stoppar tillbaka packpappret, gömmer lite godis mellan papperslagren och ibland åker det ner en leksak någonstans mitt i alltihop. Sedan får han ta över.
Det ser fullständigt bedrövligt ut efteråt.
Kartongen blir konfetti, packpappret hamnar över golvet och jag får naturligtvis städa alltihop. Men tittar man på Halo medan han håller på ser man hur mycket som faktiskt händer. Han använder nosen för att hitta det jag har gömt, håller fast kartongen med tassarna, arbetar med käkarna, drar loss bitar, flyttar papper och försöker komma åt nästa intressanta doft. Han får använda munnen på precis det sätt han älskar samtidigt som han hela tiden måste fatta små beslut om hur han ska komma vidare.
Och det gör honom otroligt trött.
Det är inte bara fysisk aktivitet och det är inte bara problemlösning. Det blir en kombination av nosarbete, födosök, problemlösning, att använda kroppen och framför allt att få utlopp för något han verkligen tycker om – att använda munnen, dra och slita.
Det är också ett väldigt bra exempel på varför jag inte tycker att berikning ska mätas i hur mycket en produkt kostar eller hur avancerad den ser ut. Jag kan lägga flera fina hundprodukter framför Halo och ändå kan den tomma kartongen de levererades i vara dagens höjdpunkt.
Självklart är det en aktivitet som sker under uppsikt. Har man en hund som äter kartong, papper eller andra material istället för att riva och spotta ut dem behöver man välja en annan typ av berikning. Det är ju återigen individen framför oss som avgör vad som är lämpligt.
Material är en större del av berikningen än vi kanske tänker på
Halos kärlek till kartonger har fått mig att tänka mycket mer på själva materialen vi erbjuder våra hundar. Vi människor tittar lätt på vad en produkt är: en boll, en tuggleksak, en slickmatta eller en dragleksak.
Hunden upplever samtidigt hur den luktar, hur tung den är, vilket motstånd den ger mellan tänderna, om den går att deformera, om den går att slita sönder och vad som händer när man använder tassarna mot den.
En fyllbar gummileksak kan dessutom bli en helt ny upplevelse från en dag till en annan. Fyll den med yoghurt och frys den ena gången, använd pastej nästa gång och häll i buljong som får frysa en tredje. Jordnötssmör som sitter ordentligt fast kräver ett helt annat arbete än något mjukare som hunden snabbt kan få ut. Vi kan förändra doft, smak, temperatur och konsistens utan att köpa en enda ny leksak.
Sedan finns de mer naturliga materialen. Vi har till exempel ren, tvättad kaninpäls och naturlig hjortpäls med hud, och jag förstår fullständigt om den första mänskliga reaktionen är: Vad sjutton ska hunden göra med den där?
Men jag tycker nästan att det är precis det som är intressant. Vad gör hunden med den?
En hund kanske blir helt uppslukad av doften och vill undersöka länge. En annan kanske tycker att den blir betydligt mer intressant när den används i ett sök. För en tredje kan pälsen väcka intresse i samband med jaktlek. Naturmaterial kan användas i nosarbete och olika sökövningar, men jag tycker inte heller att vi måste göra en organiserad träningsövning av allting. Ibland kan hunden faktiskt bara få undersöka något nytt under säkra former.
Vi är väldigt bra på att bestämma åt våra hundar
Det här är nog en av de saker jag själv har börjat tänka mer på. Vi hundägare är otroligt bra på att göra nästan allt till träning. Hunden ska sitta innan den får saken, vänta på ett varsågod, lösa uppgiften på det sätt vi hade tänkt oss, hitta rätt sak och gärna lämna tillbaka den när vi ber om det.
Ibland lyckas vi nästan göra även hundens fritid till en liten prestationsgren.
Det kan vara väldigt nyttigt att någon gång lägga fram några olika säkra alternativ och sedan själv hålla lite tyst. Det är då man kan få syn på sådant man annars missar.
Med Halo och Leo blir det väldigt tydligt eftersom de inte behöver uppskatta samma saker bara för att jag råkar ha köpt samma saker till dem. Den ena kan vilja använda munnen och kroppen mycket mer, medan den andra fastnar för att undersöka eller lösa situationen på ett annat sätt. Det finns ingen poäng i att försöka övertyga en hund om att det dyra hundpusslet borde vara fantastiskt om hunden själv hellre skulle ägna tjugo minuter åt att undersöka en doft.
Det betyder inte att vi aldrig ska träna eller styra aktiviteter. Självklart gör vi det också. Men ibland är det väldigt roligt att bara vara observatör och upptäcka: Jaha, av allt jag lade fram valde du tydligen den där.
Berikning finns på fler ställen än i hundbutiken
När man börjar tänka på berikning på det här sättet blir begreppet också mycket större än avdelningen med aktiveringsleksaker.
En hund som älskar att gräva kanske skulle uppskatta en plats där den faktiskt får gräva. En hund som lever genom sin nos kan få mer ut av att middagen sprids över en gräsmatta än av världens mest avancerade matskål. En hund som älskar jakt kan få utlopp för delar av det beteendet genom genomtänkt jaktlek, medan hunden som älskar att tugga kanske helst vill lägga sig med ett ordentligt naturtugg eller en tålig nylonleksak och arbeta med käkarna.
Till och med promenaden kan förändras om man börjar se den med samma ögon. Vi människor mäter gärna promenader i kilometer och tempo. Hunden kanske hade mätt exakt samma promenad i antalet fantastiska dofter den hann undersöka. Ibland kan tjugo minuter där hunden får stanna, nosa och undersöka omgivningen i sin egen takt vara en mycket rikare upplevelse än en betydligt längre promenad där målet mest är att komma framåt.
Och ibland är berikning alltså bara en gammal kartong med packpapper.
Det behöver inte vara märkvärdigare än så.
Aktivering och berikning är inte riktigt samma sak
Det är också därför jag tycker att det är användbart att skilja lite på aktivering och berikning, även om de naturligtvis överlappar varandra. När vi aktiverar hunden ger vi den ofta en uppgift som vi människor har konstruerat. Den ska lösa ett pussel, hitta något, utföra ett beteende eller förstå hur den kommer åt en belöning.
Berikning kan istället börja i andra änden: vilka beteenden är viktiga för den här hunden och hur kan vi skapa möjligheter för den att få utlopp för dem?
Anders Hallgren har lyft berikning som ett viktigt område inom hundvärlden och uppmärksammat hundpsykologen David Selins arbete med att introducera och utveckla berikning för hundar i Sverige. Etologen Emma Almquist har arbetat länge med ämnet och skrivit boken Berika din hunds liv, där hundens ursprung, individen och möjligheten att få utlopp för naturliga beteenden står i centrum. (Lyssna gärna på boken, den finns som ljudbok med som man kan ha i lurarna medan man gör något annat.)
Det är ett synsätt jag tycker mycket om, just eftersom det flyttar fokus från vilken produkt hundägaren ska köpa till vilken hund man faktiskt har framför sig.
En staffe är inte automatiskt likadan som alla andra staffar och en border colliemix är inte en färdig instruktionsbok bara för att vi känner till rasens ursprung. Ras och genetik kan ge oss ledtrådar, men sedan måste vi titta på individen.
Vad väljer din hund när den faktiskt får välja?
Det är kanske den frågan jag tycker är allra roligast att ta med sig.
Titta lite extra nästa gång din hund får flera möjligheter. Vilka material återkommer den till? Vad gör den riktigt koncentrerad? Vad undersöker den länge? Använder den helst nosen, munnen eller tassarna? Vill den tugga och bearbeta något länge, slita och dra, följa en doft, leta efter mat, bära saker eller försöka lista ut hur någonting fungerar?
Man behöver inte göra något vetenskapligt test av det. Det räcker långt att börja observera.
Halo tex var helt vansinnig efter Airpodfodral som valp. Jag tror vi avverkade 4 fodral, tills jag förstod att det var själva materialet han älskade, just att hans tänder fick sjunka in i något som inte omedlebart gick sönder, utan att det gick att tugga på dem. Yes, det var en dyr lektion för mig. Men numera vet jag att han älskar SodaPup av samma anledning. Materialet. Men observera din hund.
För när man gör det händer något ganska fint. Frågan blir inte hela tiden "Vad ska jag hitta på för att aktivera min hund idag?" utan allt oftare "Vad tycker min hund faktiskt om att göra – och hur kan jag ge den fler möjligheter att göra det?"
Jag tror att det är därför jag har blivit så förtjust i hela tanken kring berikning. Det handlar inte om att fylla varje minut av hundens dag med aktiviteter och det handlar definitivt inte om att köpa flest prylar.
Det handlar om att skapa möjligheter, erbjuda variation och ibland backa undan lite för att se vad som händer.
För någon hund är svaret en slickmatta med fryst yoghurt. För en annan är det att följa en spännande doft. För Halo är det väldigt ofta att få sätta tänderna i dagens leveranskartong och förvandla den till hundratals små bitar över mitt golv.
Och det får väl vara värt lite städning.
För ju fler möjligheter våra hundar får att göra egna val, desto mer får vi faktiskt veta om vilka de är. Och kanske är det just det finaste med berikning: vi hittar inte bara fler saker för våra hundar att göra – vi lär känna dem bättre.
